På
franska
När kristendomen börjat
spridas norrut kom en missionär från Tyskland till de hedniska
skåningarna. Han hette Laurentius med blev kallad sankt Lars.
Han grundade en kristen församling i Lund, och hans högsta
önskan var att få bygga en kyrka.
Vid den tiden bodde, under det som nu heter Helgonabacken i Lund, en
grym och farlig men samtidigt hjälpsam jätte. Han erbjöd
sig att bistå vid kyrkobygget. Men han ställde egendomliga
och hårda villkor:
"Kan du röja mitt namn när kyrka är färdig
så är vi kvitt", sade han. "Om inte, måste
du ge mig solen och månen som leksaker åt mina barn."
"Utan sol och måne går det inte att leva på jorden",
svarade Sankt Lars.
"Du svarar klokt", sade jätten. "Det skulle bli
alltför mörkt här i Skåne. Jag nöjer mig med
dina båda ögon, om du inte kan gissa mitt namn.
"Det går jag gärna med på", sade Sankt Lars.
"Vad är mina ögon jämfört med en kyrka?"
Platsen blev utvald och helgad av Sankt Lars. Därefter satte jätten
igång. Han började med kryptan längst ner och formade
valv och pelare. Sedan gick han med väldiga kliv till Romeleklint
och där ryckte han loss stora stenblock. Dessa staplade han på
varandra och murade fast dem. Arbetet gick snabbt, och jätten log
och sjöng:
"I kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar. Förrn sol går ner,
mig munken ger
mitt namn - eller också mitt öga."
Men
på Helgonabacken stod Sankt Lars och var inte lika glad. Även
han sjöng:
"Du skänkte mig ögon, du fader och vän
tag dem igen!
Du vet, jag offrar dem gärna."
Medan han stod och där och begrundade hur vacker skymningen var
kunde han inte låta bli att tänka på hur mörkt
allt skulle bli när han miste sina ögon. Då hörde
han en stillsam och entonig sång. Det lät som en vaggvisa
från underjorden. Och rätt som det var kunde han urskilja
orden:
"Sov, liten Sölve, sov, sonen min!
Din fader Finn
han sitter och murar där ovan.
Sov, liten Gerda, skön dottern min!
Din fader Finn
till kvällen kommer med gåvan."
Och sankt Lars begav sig glad i hågen till kyrkan som var i det
allra närmaste färdig. Jätten arbetade högst upp
på tornet.
"Du Finn, kom ner!" ropade munken. "Finn, Finn, kom ner!".
Och Finn kom ner. Han gick till kryptan och grep tag i en pelare för
att riva kyrkan. Men i samma ögonblick blev han förstenad.
Än idag kan varje besökare i Lunds domkyrka se just denna
pelare och hur den vanmäktige och inte särskilt storväxte
jätten desperat famnar den.